Vin(gligt)

En vecka har gått sedan låtplågan "Hej hej Monica" äntrade mitt hjärnkontor. Att just denna låt flög på mig där och då beror inte på att min musiksmak fått sig en törn utan på att min sambo kom hem med vinet Dolce Vita som är en komposition av druvan Monica. Startskottet till en vin och pajkväll av sällan skådat slag.

När solen äts upp av något oförklarligt väsen i Kalmarsund styr jag mot Öland ett Öland där det börjar bli dags för en charmig vardagsfest att ta vid istället  för invanda mönster.  Ja leva det ljuva livet. Väl där väntar paj i dubbelbemärkelse på mig. Skinka och broccoli paj till förrätt och Grännapaj till efterrätt.  Kvällen till ära smuttas det ett  jag ett kravmärkt 69 kronors vin från från Italien. Nämligen Dolce Vita som är framställt på druvorna Monica, samt bovali och carignano, Doften är bärig med inslag av sötlakrits. Vinet briljerar smakmässigt med en smakförnimmelse av  slånbär och vanilj som mynnar ut i förföriska  toner  av lakrits. Ett briljant vin helt enkelt och en ny favorit på den del av vinhimmeln där vin inte behöver kosta skjortan.

Som lite kuriosa. Apropå Kravmärkt så är det inte för inte ett vin som uppfyller KRAV dricks på Öland, detta eftersom Öland har i förhållande till sin fasta befolkningsmängd landets i särklass största andel KRAVcertifierade
restauranger – 15 stycken på 25 000 bofasta.

På vintermometern här på Vin(gligt) når Dolce Vita upp till snudd på Allgalaktiskt detta då det smakar mer än det kostar. Prova själva och ni lär inte bli besvikna

Vi tar steget ut från Saltsjöbanans ändstation Slussen, intar söderläge, Södermalm ligger under våra fötter. Vi går vilse i gränderna som slingrar sig upp mot den charmiga libanesiska restaurangen Taboulli på Tavastgatan 22. Verklighetens Samirs gryta från Stieg Larssons Millennium trilogi. Tar klivet genom den röda porten och stänger av Stockholmssorlet för några timmar. Väl till bords lyser min nyfikenhet på det libanesiska köket starkare än trygghetsnarkomanens önskan om att beställa in något i menyn jag är välbekant med. Jag beställer in en avsmakningsmeny på 16 stycken meze. Det intressanta är att det bara är 1 rätt som innehåller delikatesser från havet vilket gör att även hjärtat som är fiskallergisk kan njuta till fullo. Till detta smörgåsbord av libanesiska rätter dricker är jag lite villrådig över om den libanesiska ölen Almaza gör sig bäst till maten i jämförelse mot Château Kefraya  Les Bretèches som är det enda libanesiska vin jag inte druckit  som återfinns i menyn. Jag beställer in vinet medan de andra beställer in ölen.  Till en början verkar jag ha gjort det absolut bästa valet. Vinet är kryddigt bärig med förföriska toner av lakrits och vanilj, medan ölen mer är friskt men sticker inte ut smakmässigt mot öl jag tidigare druckit.

Vi njuter av maten medan Stockholmsnatten ljuder av liv utanför. Där och då till första tuggan av tabbouli, den  rysligt goda persiljesalladen, händer det något med ölen och jag är beredd att hylla den till skyarna eftersom Almaza by far överglänser vinet.  Slutsatsen blir därmed att Almaza är ett bättre val än Château Kefraya  Les Bretèches. Ett öl som dessvärre lyser med sin frånvaro på Systembolaget, men som nästan finns på på alla libanesiska restauranger utanför Libanon.

Kalmar-10, juni med vackert väder. Himmelens oskyldigt blåa  färg tillsammans med en  sol som skrattar ut sina strålar får mig att lämna Kalmar. Bilen styr österut mot sommarhaket i Ekerum, Öland. Ett Ekerum som börjar andas "livets goda" då det på kort tid öppnat både champagnebar samtidigt som det snart ska öppnas ett showroom med försäljning av Ölands Choklad.

Efter en fantastisk stund på altanen inte långt från Kalmarsund styr bilen norröver till Björkviken mellan Köpingsvik och Borgholm för sommarens första smak. Välkomstdrinken och tilltugget ter sig briljant till vädret och förtärs på en altan ett stenkast från stranden. Det smuttas Kiviks mousserande fläderblomsvin och tuggas på öländska jordgubbar. Trots att vinet kostar 64 kronor flaskan och jordgubbarna gick på under 40 kronor litern så andas det lyx och sätter ribban högt inför vad som komma skall under resten av kvällen. Det tokigt prisvärda vinet som stoltserar med en blommig smak med inslag av fläder och äpplen skapar en win-win situation med jordgubbarna. Där och då är det svårt att hitta en bättre kombination.  När sortin av vinet och jordgubbarna är fullföljd tar vi promenadstråket längs stranden in till Borgholm och medan vi passerar den ena lyxvsommarstugan efter den andra följer  vi ett dramatiskt men ack så himmelskt skådespel som slutar med att solen sjunker ned i havet igen. Vilken dag, med magiskt sällskap...

En svårslagen lördag. Jag fångar dagen redan vid åtta snåret, solens strålar från klarblå himmel liksom ett SMS från en viss person får mig att vilja starta dagen där och då pang boom. En timme senare styr jag bilen väster ut. Dags för golf och på bilstereon skrattas det ut briljantpop signerad Little Man tate. Livet är bra smutt...

Fyra timmar under Kalmars sol och en riktigt behaglig golfrunda i goda vänners lag känner jag mig slagen av solen och är helt slut på energi. För att med ljusets hastighet fylla på energidepåerna serveras det Hawaii  som möter upp kraven på en gnutta sommarkänsla. Vinet som dricks till är Pepperwood grove Zinfandel. Underhållningen för kvällen är Champions Leauge finalen mellan Inter och Bayern samt en riktigt trevlig dam.  Till detta äts Ben Jerry Strawberry Cheesecake och drickat är fortsatt Pepperwood grove zinfandel .

Vinet tycker jag smakar som en riktigt god äpplepaj en sådan här solig dag i maj. Äpplepajstonerna blir ännu mer ljuvliga då inslag av mörk choklad, mynta och karamell tonar upp. Till pizzan och glassen,  eller att dricka utan tilltugg bara sådär är vinet riktigt smutt. Det är ett saftigt och bärigt pratvin som liksom bara slinker ned  och lämnar avtryck som en sametslen kittling i halsen. Kanske lite tråkig efter ett tag men där och då i rimlig mängd ca 2 vinglas, lite kyld ter det sig som ett riktigt bra val. Kostar 105 kronor på Systembolaget, men det sorgliga är att det enbart återfinns i beställningssortimentet.

Jag sjunger för mig själv fastän jag vet att sånt kan kallas ensamhet. Efter arbetsveckans slut, efter en sväng på gymmet och efter en cykeltur genom ett vårlivligt Kalmar, bjuder jag på konsert i trapphuset upp till lägenheten. Passande nog har jag "Friday Im In Love" på min repertoar. Så börjar ett kapitel från det ljuva livet. En fredag nära dig.

Utsvulten. I lägenheten ekar det tomt, ingen mat serverad och ingen att skrika "honey Im home" till, i alla fall inte fredagen som var. En röst skriker snabbmat så det ekar i hela hjärnkontoret, men det förgäves. Jag går på ren inspiration. Resultatet. Ris med krämig svampsås serverat till kycklingfilé fylld med basilika och fetaost. Som sig bör serverar jag mig själv vin till måltiden. Att öppna en hel flaska vin i all ensamhet känns inte rätt så jag öppnar en halvflaska av en sydafrikansk merlot jag aldrig druckit tidigare. Tokolosh Merlot 2009 för 41 kronor halvflaskan. Ett vin som ser dagens ljus i sydafrikanska vindistriktet Coastal Region, en komposition av  Tooverberg Boerdery.

Örter, vanilj och lakrits känns som en sammetslen kyss, läppar som ler. För att uttrycka mig utan utsvävningar så var detta vin riktigt gott i all sin enkelhet..

Medan jag njöt till fullo i nyanser av ensamhet hade jag sällskap av gängen i komedierna "How I Met Your Mother" samt "The Big Bang Theory". Helt oslagart. Riktigt underhållande serier.  Framåt småtimmarna vaggade fantastiska duon "Peter Yorn and Scharlett Johansson" mig till sömns.Peter Yorn and Scharlett Johansson . Ett Kapitel från det ljuva livet är till ända. Kanske tänker ni, hmm vad trist att vara ensam. Men jag lovar min ensamma fredagskväll var snygg och full av flärd...

"Gör det själv" på P3 som i dag handlar om kreativa svenskar i Berlin triggar igång kreativiteten hos mig denna söndag. Kreativitet som utmynnar i detta inlägg som inhyser stoff från lördagskvällen samt den lovade vinrecensionen på vinet jag nämnde i inlägget "Ett inlägg innan det bär av till festen i ett spurttempo som fått skidmonstret Peter Northug på fall"

Festen kan börja. Jämte mig  i en aldeles för  skön soffa sitter en trevlig dam för kvällen iklädd en klänning av ett tyg som påminner om ett sadeltäcke. Artig som jag är ger jag damen ifråga en komplimang för klänningen. Klänningen som klär damen är designad av någon vid namn Mika Modiggård. Nog med modebloggstendenser, småler. Jag öppnar min Kings Ridge Oregon Pinot Noir 2007 och en doft av hallon sköljer över den parfymdoft av kokoskaraktär som annars fyller lägenheten. Jag tar en första smutt och får lov och erkänna att jag till en början har lite svårt för syran som  vid första anblicken övertrumfar vinets hallontoner, dess angenäma kryddighet och inslag av mynta. Jag är nästan villig att byta bort min vinare mot den chockrosa drink som damen med hästtäcksklänningen på festen zippar på. Men bara nästan för där och då till en bit mat och till efterföljande chokladmousse så blir vinet lenare och det smakar saft, ja hallonsaft med en extra dimension, Hallonsaft med krydda och mynta i en magisk kombination. Dock uppträder vinet utan det där lilla extra som får vinet att lyfta. Det förlorar efter en tid sin charm även om vinet är gott och prisvärt.  På en femgradig skala får vinet 3. Kanske beror  vinets blygsamma betyg enbart en hårsmån över medel på att chokladmoussen smakar precis så som jag minns den från ett av barndommens alla barnkalas.

När chokladmoussen äts verkar det som om fler än jag börjar minnas barndomen.  För samtalsämnet som fyller festen går via diverse seriefigurer som var aktuella när vi som är något runt 30 år nu  var barn. Jag tar upp några figurer som jag förknippar min barndom starkt med nämligen Bobo och Gnuttarna men ingen verkar kännas vid dessa sagofigurer förutom damen med hästtäckesklänningen som ler igenkännande och fyller i angående Bobo och Gnuttarna. Damen med hästtäckekläniningen är förresten inte så mystisk som hon verkar utan en vän jag känt i hela mitt liv. Mig veterligen så är det bara hon och Henrik som  minns Bobo och Gnuttarna minns ni dem?

När festen är slut och stan väntar så blir det inte Harrys i Kalmar som så många gånger förr utan The Trend. Kalmars nya nattklubb. Ett ställe jag kan tänka mig gå till fler gånger som ombyte. Hoppas initiativtagarna bakom konceptet fortsätter i samma spår de börjat i...

Tanken med reklambilden ovan var att den skulle illustrera hur vinet smakade. När jag såg bilden började jag nynna på låten "Lady in Red". I've never seen you looking so lovely as you did tonight  I've never seen you shine so bright. Så hade jag tänkt mig hur vinet smakade. Men damen uppklädd i röd klänning beredd att gå på värsta galejet  lyste med sin frånvaro när jag smakade vinet. Hade jag utifrån den smak jag verkligen upplevde illustrerat vinet så hade jag låtit damen på orginalbilden suttit ihopkrupen under en fillt framför en brasa medans kylan går bärsärk utan för fönstret. Damen skulle varit iklädd en stickad polo modell mysig. Den bilden hade mer gjort sig till smaken.

Körsbärssmaken finns där, liksom en angenäm kryddighet. Jag inbillar mig att jag känner toner av julkryddor såsom kardemumma och nejlika men det kan vara maten som smittar av sig. Vanilj och lakrits återkommer också i smaken och jag hade köpt det igen för 89 kronor. Helt klart är dock att det är en av de bättre Sangiovese jag druckit i detta prissegment. Men jag är lite osäker på hur mycket stämningen och maten hjälpt till att höja vinet mot skyarna. Om det är så bra som Boirat vågar jag inte säga nu utan jag bara måste jämnföra. Jag får gå och beställa en diamantformad flaska och köpa med en italiensk Sangiovese och göra det testet.

Det sägs att definitionen på ett gott vin är att det ska börja och sluta med ett leende. Utgår jag från den definitionen så sållar jag Beni Duilio Casetellani Riserva 2005 som kostar 129 kronor på Systembolaget till vin modell gott.

Det är ett tag sedan jag drack vinet nu, men jag minns att det var strax innan lucia. Kylan gick bärsärk i stan då som nu. Nästan så att man tvivlar på förespråkarna av klimatförändringar mot ett varmare klimat för att istället gå i ide i väntan på en ny istid. Men efter att skådat dokumentären om Ola Skinnarmos seglats till Arktiskt förstår man att isarna är i full gång att smälta bort. Jaja nu tillbaka till den där dagen i december innan lucia. Kvällen började med irländsk musik och en stämning som hämtad från Ps. I Love You inne på Pipes i Kalmar. Sedan tog en promenad vid till fortsättningen på resten av en galant kväll. I hemmets trygga vrå med trevligt sällskap, bland tusen julejlus, tomtar och andra använtspynt avnjöts ett italienskt vin till en ostbricka och choklad. Tänk om livet allid vore lika smutt.

Mellan samtalen, skratten och efter varje utläggning om artisterna som fyllde lägenheten med briljantpop ,för att ingen i sällskapet hunnit upptäcka dessa, hann jag med att njuta av vinet. Känna dess ypperliga kryddighet, småle  igenkännade när det för sangiovese så typiska tonerna av körsbär tog vid. Här var de till vinets fördel ej så dominerande som det ibland kan vara hos en sangiovese. Toner av mörk choklad, vanilj och lakrits som briljerade över en dov fatton passade friskt och ett galant val kvällen av den 12 december.

Låten som kördes flitigast på stereon den kvällen var mäktiga Airport Surroundings framförd av Loney Dear. Enjoy!

Med blicken högt i skyn, ett självsäkert leende på läpparna tar jag klivet ned för den trappan som för mig till ett Kalmar av modell "svunnen tid". Där ute krigar shoppingstinna människor men här nere är det fred. Framför mig står vem vinglas fyllda med vin gjorda av samma druva. Där och då känner jag mig plötsligt tokigt mycket "lost in translation". Jag som brukar kläcka ideér på vad vi har i glasen tystnar som pojkar gör när det inte finns något att teatra inför. När det senare avslöjas att det är Granache i glasen är jag på banan igen. Bättre sent än aldrig, men jag måste erkänna även om det sitter hårt inne att jag är grön när det gäller druvan Granache.

Är det fler som känner sig lost in translation när det kommer till druvan Granache så följer här texten om druvan såsom den beskrivs på Systembolagets hemsida.

Vinerna som huserar i glasen framför mig är Borsao Barrica Selección 2007, Ètim Negre 2007, Claymore Grenache Shiraz 2006, Finca el Puig 2003 samt Domaine du Vieux Lazaret. Jag väljer denna gång att ej sönderanalysera vinerna utan enbart återge mina mest spontana beskrivande orden som jag antecknade under tiden jag doftade, smuttade och snurrade vin...

Borsao Barrica Selección 2007. Spanien och Campo de Borja. Ett pizzavin för 87 kronor som känns som att ta ett snesteg in i en parfymhylla och slå sönder en flaska vars doft attackerar en till fullo. Smaken känns saftig, ja som ett vinets svar på Önos saft. Dock med en förförisk syrligthet. Hmm vinet smakar bug, tuggummit från tidigt 80-tal. Vet inte riktigt om jag någonsin kommer dricka det här vinet igen. Väljer hellre annat vin för de pengarna. Alamos Malbec känns mästerligt i jämnförelse.

Ètim Negre 2007, Montsant Spanien. Ser dagens ljus i norra spanien med andra ord. Vinet är en komposition av druvorna Grenache, carignan och syrah. Flaskan är påtagande modern och stilren i designen, ja tilltalande. Doften är aningen örtig med en ljuv touche av jordgubbar. Något bittert erkänner jag att smaken är tillrättalagd. Vinet klistrar sig på tänderna och dör ut i en snäv eftersmak. Ointressant!

Claymore Grenache Shiraz 2006, Clare Valley. När det avslöjas att ett av vinerna är en icke europe så inser jag rätt snabbt vilket det är, jag pekar ut rätt glas och är rätt övertygad om att vinet kommer från Australien. Jag har rätt. Detta vin har en varm doft och smakar snuddande likt varm saft, jag säger skämtsamt att precis så doftar det hemma hos mig. Kärvänligt! Smaken är aningen kryddigt, som godis och en eftersmak som stillar ens sötsug begär. Om detta vin hade kostat 100 kronor hade det varit en killer. Nu kostar det 139 kronor vilket gör det lite övervärderat, då det finns så mycket godare vin för de pengarna.

Finca el Puig 2003, Priorat, Spanien. Till en början bitterljuvt strävt, senare anar jag stordåd. En stor smak som kommer, en lovande talang, med utvecklings potential. Gott för 187 kronor.

Domaine du Vieux Lazaret, Châteauneuf-du-Pape, Frankrike. Ett vin för 189 kronor som återigen får mig att bli besviken på Frankrike. Något skämtsamt när vinet dricks utbrister jag att vinet måste komma från du-pape och säkert är dyrt i jämförelse med de andra vinerna som provas. Detta för att jag gång på gång på gång på gång dricker ur glaset i förbril jakt efter något att tycka om. Det är bara konstatera att jag återigen blir hopplöst besviken. Som att läsa en storslagen bok och sedan se filmen som misslyckas med att återge filmen. Kanske är vinet ungt och torde lagras. Men ett dricka det här och nu vin är i allafall inte detta vin. Föga imponerande och föga prisvärt om jag tar och jämför det mot Morone som jag provade för någon vecka sedan.

Jag är nog sådär imponerad av Granache, men vad gör det när den tidiga kvällen och sällskapet var hur bra som helst...Sedan bar det ut i Kalmarkvällen, lördagen som var.

Blossa frossa -09. Blossa 09 har stått skimrande orange sedan jag hämtade ut en flaska i oktober. Har liksom inte haft något behov av att testa den. Nyfikenheten om att avslöja dess smak har inte riktigt infunnit sig förrän idag. Kvällens stora happening var Visa visor på Café Söderport med Nina Ramsby. Innan dess skulle lite folk komma hem till mig varför jag direkt efter tåget anlänt perrongen i Kalmar åkte förbi Maxi för att köpa något tilltugg. Inspirationen där och då bland raderna av livsmedel lovsjöng ut "lussekatter, pepparkakor, skumtomtar och lite mer glögg. Glögg för att komplettera starkvinsglöggens clementinsmak då det passade att änligen smaka på glöggen i den orangefärgade flaskan med fräck design. Jag kom hem med Blossa lingon och apelsin i lättvinsglöggformat. En liten Blossaprovning var därmed född.

Blossa 09 med Clementinsmak kändes så pass bra att den förtjänar en plats i Systembolagets hyllsystem, eftersom jag druckit väsentligt fler sorter som inhyst si sortimentet, men varit av sämre klass. Dock imponerade smaken inte alls lika mycket som Blåbär gjorde förra året som var av modell briljant. I konkurrens med lättvinsglöggen med lingonsmak och apelsinsmak så var Blossa 09 rätt blek. Apelsinsmaken på lättglöggen var i mångt och mycket lik 09´men stoltserade med en betydligt mer harmoniserad smak som inte spretade lika mycket som clementin, men mer var det inte. Den solklart lysande stjärnan på Blossas glögghimmel bland de mer kreativa smakerna än de traditionella är enligt mig Blossa Lingon. Hade Blossa velat överträffa förra årets succé med blåbärssmaken så hade de med fördel valt att göra en starkvinsglögg av glöggen med lingonsmak, detta eftersom den är tämligen god redan i lättvinsversionen. Förmodligen fick blossa storhetsvansinne förra året efter år där succéerna bytte ut varandra och trodde att det gick att göra glögg på vad som helst. Clementin är inte någon dålig glögg men den lämnar inga intryck och får mig inte att springa och köpa en flaska till. Vill jag ha en vitvinsglögg med spännande smak detta år väljer jag nog hellre hjortronglöggen från Dufvenkrok.

Efter inledningen på kvällen som med inslag av glögg, pepparkakor, lussekatter och skumtomtar liknade uppesittarkväll på lilla julafton bar det av till Söderport och Visa visor där Nina Ramsby med Sofia Sparr stod för en trivsam stund. Jag domnade bort och fick en rejäl flash-back i Glimmande nymf. Smålog ,eftersom en nära vän från åren på universitetet alltid använde den låten, vid sidan av någon låt med Winnerbäck, i syfte att få någon flicka på fall. Precis som om det var det damerna ville höra klockan tre på natten.  Jag cyklade sedan hem i ösregn utan att knappt märka att jag var plaskvåt. Nu har jag nog skrivit ned alla minnen från en galant kväll...

Italien, Toscana, Sangiovese, prisklass 150 - 170 kronor. Utav viner på Systembolaget som fyller upp dessa kriterier har jag 13 gånger av 10 valt Fonterutoli från distriktet Chianti strax söder om Florens. Detta då det stoltserat med allt vad en  ung-sangiovese behöver för att mäkta med att få 1.91 cm jag på fall.  Nu står en utmanare på scenen beredd att överta tronen bland viner som faller inom ramen beskriven först i inlägget. Nämligen Morone 2005 från distriktet Vino Nobile de Montepulcian.

Fonterutoli 2006, Chianti Classico, Ett vin som skriker ut "kom och plocka körsbär i min trädgård", ja den gamla schlagern, då den karaktäristiska körsbärstonen för druvan är briljant eftersom den även samsas med en gnutta röda bär. Vinets ljuva strävhet, dess lakritstoner och  tonerna som påminner om en kopp kaffe och tillhörande aptitretare choklad på kullzénska caféet ja Kalmars mysigaste fik, får mig att tro att kampen mellan Fonerutoli och Morone är avgjord på förhand.

Min nyfikenhet får mig ändå att smaka Morone, men min motståndskraft är tokigt stark Ja lika stark som  när man läser  Dennis Lehane vad man tror är den bästa deckarförfattaren  för stunden samtidigt som någon föreslår Harlan Coben. Eller som när någon ber en att indiefavoriten Belle and Sebastian ska jämföras med något nyare från Scottland och Glasgow.  Man tvekar att ens sätta sig i den situationen för tänk om man glömmer bort det man en gång avgudade, liksom förbereder sig för strid. Beredd att stänga sitt Spotify och bortse från råd på nya författare.  Men sedan tar man sitt förnuft till fånga och låter nyfikenheten ta över. Därför tar jag mig an Morone på samma sätt jag tog mig an Harlan Coben och de andra nya banden från den Skottska indiescenens huvudstad.

Morone 2005. Vino Nobile de Montepulcian. Ett vin som liksom Fonerutoli 2006 skriker ut "kom och plocka körsbär i min trädgård" men gör den till sin egen med en ny fräsch version. Häpnadsväckande nog en version bättre än Fonerutoli. Vidare stoltserar  Morone med en rik kryddig smak med en viss framfusig del av körsbär och russin som mynnar ut i förföriska toner av kakao och en lakritston som går på knock. Jag börjar tro att Morone 2005 är den välförtjänta vinnaren även om Fonerutoli inte hamnar långt efter.

Härmed har jag fått omvärdera min inställning till viner från Italien, Toscana framställda på Sangiovese i prisklassen 150 kronor till 170 kronor och förpassat Fonerutoli till en hedrande andra plats. Morone är den mest strålande stjärnan just nu. Vinet kostar 169 kronor. Något skämtsamt under provningen framfördes att det är dags att köpa upp lagret av Morone på Systembolaget i Kalmar innan de ångrar sig och inser att de tagit alldeles för lite betalt för detta vin. Utav 6 tämligen vana vinprovare så är nämligen alla redo att betala uppemot 300 kronor för vinet. ...

Men som sagt jag kommer alltid lyssna på på Belle and Sebastian och fortsätta läsa Dennis Lehane så jag antar att jag även i fortsättningen kommer att dricka Fonterutoli 2006 som kostar 159 kronor...