Vin(gligt)

Vi tar steget ut från Saltsjöbanans ändstation Slussen, intar söderläge, Södermalm ligger under våra fötter. Vi går vilse i gränderna som slingrar sig upp mot den charmiga libanesiska restaurangen Taboulli på Tavastgatan 22. Verklighetens Samirs gryta från Stieg Larssons Millennium trilogi. Tar klivet genom den röda porten och stänger av Stockholmssorlet för några timmar. Väl till bords lyser min nyfikenhet på det libanesiska köket starkare än trygghetsnarkomanens önskan om att beställa in något i menyn jag är välbekant med. Jag beställer in en avsmakningsmeny på 16 stycken meze. Det intressanta är att det bara är 1 rätt som innehåller delikatesser från havet vilket gör att även hjärtat som är fiskallergisk kan njuta till fullo. Till detta smörgåsbord av libanesiska rätter dricker är jag lite villrådig över om den libanesiska ölen Almaza gör sig bäst till maten i jämförelse mot Château Kefraya  Les Bretèches som är det enda libanesiska vin jag inte druckit  som återfinns i menyn. Jag beställer in vinet medan de andra beställer in ölen.  Till en början verkar jag ha gjort det absolut bästa valet. Vinet är kryddigt bärig med förföriska toner av lakrits och vanilj, medan ölen mer är friskt men sticker inte ut smakmässigt mot öl jag tidigare druckit.

Vi njuter av maten medan Stockholmsnatten ljuder av liv utanför. Där och då till första tuggan av tabbouli, den  rysligt goda persiljesalladen, händer det något med ölen och jag är beredd att hylla den till skyarna eftersom Almaza by far överglänser vinet.  Slutsatsen blir därmed att Almaza är ett bättre val än Château Kefraya  Les Bretèches. Ett öl som dessvärre lyser med sin frånvaro på Systembolaget, men som nästan finns på på alla libanesiska restauranger utanför Libanon.