Vin(gligt)

Vi tar steget ut från Saltsjöbanans ändstation Slussen, intar söderläge, Södermalm ligger under våra fötter. Vi går vilse i gränderna som slingrar sig upp mot den charmiga libanesiska restaurangen Taboulli på Tavastgatan 22. Verklighetens Samirs gryta från Stieg Larssons Millennium trilogi. Tar klivet genom den röda porten och stänger av Stockholmssorlet för några timmar. Väl till bords lyser min nyfikenhet på det libanesiska köket starkare än trygghetsnarkomanens önskan om att beställa in något i menyn jag är välbekant med. Jag beställer in en avsmakningsmeny på 16 stycken meze. Det intressanta är att det bara är 1 rätt som innehåller delikatesser från havet vilket gör att även hjärtat som är fiskallergisk kan njuta till fullo. Till detta smörgåsbord av libanesiska rätter dricker är jag lite villrådig över om den libanesiska ölen Almaza gör sig bäst till maten i jämförelse mot Château Kefraya  Les Bretèches som är det enda libanesiska vin jag inte druckit  som återfinns i menyn. Jag beställer in vinet medan de andra beställer in ölen.  Till en början verkar jag ha gjort det absolut bästa valet. Vinet är kryddigt bärig med förföriska toner av lakrits och vanilj, medan ölen mer är friskt men sticker inte ut smakmässigt mot öl jag tidigare druckit.

Vi njuter av maten medan Stockholmsnatten ljuder av liv utanför. Där och då till första tuggan av tabbouli, den  rysligt goda persiljesalladen, händer det något med ölen och jag är beredd att hylla den till skyarna eftersom Almaza by far överglänser vinet.  Slutsatsen blir därmed att Almaza är ett bättre val än Château Kefraya  Les Bretèches. Ett öl som dessvärre lyser med sin frånvaro på Systembolaget, men som nästan finns på på alla libanesiska restauranger utanför Libanon.

Tidigare om åren såhär års eller något tidigare lagom till att sista sommarplågan ekat bort på Leifs Lounge och Solgården ute vid Tylösand har jag av tradition hälsat på brorsan i Halmstad. Östkust byttes mot västkust och småstad mot en annan småstad. Ända tills i våras tycktes traditionen kunna fortgå  i en evighet. Så plötsligt fick traditionen ett abrupt slut. Brorsan bytte Halmstad mot Saltsjöbaden och Stockholm. I helgen var det så dags för premiärbesöket för min del. Det här är min beskrivning av den småstadidyllflykten

"När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: vad är bäst för mig? och jag köper vatten på flaska och hon älskar inte dig". Anika Norlins alias Säkert får mig att avge ett trumsolo på ratten när jag svänger in på långtidsparkeringen på Kalmar flygplats. Väl där möter jag upp med min älskling. Timmen senare trampar vi mark  i Stockholm. Fredagkväll och vi tågar fram på Saltsjöbanan. Landar hos brorsan strax innan Wernblom gör mål mot Ungern, solen sänker sig över Solsidan....

Lördagen ägnas åt att gå vilse genom stan. Vi snortar drömmar runt Karlaplan, löser deckargåtor på SCI-FI bokhandeln. Gör "finbutikerna" kring Stureplan. Styr fötterna mot sönderläge och SoFo Väl där när vi som mest upplever att det är rock att bo i Stockholm och i vartfalll jag sånär som nästan drunknat ett hav av kaffe latte, så smids planerna för kvällen. En öl senare och skånegatan hem  ter sig kvällens planer briljanta, då vi bokat bord på den libanesiska restaurangen Tabbouli på söder, ja den restaurang som Stieg Larsson hade i tankarna när han skapade Samirs gryta i Millenium triologin. Så började en briljant småstadsidyllsflykt. Var restaurangbesöket på Tabbuli slutet på en briljant lördag? I nästa inlägg får du svaret.

Det vankas höst på min planet. Sommarens skratt ekar bort och livet börjar sakteligen återgå till något som nästintill kan liknas vid normalläge. Någongång där och då när solen  värmde och livet var som mest huvudstupa strandläge föll jag pladask för rosévinernas lockelse, en sommarflirt med sydamerikanska roséviner inleddes., Nu när sommaren släcker sin dag är det dags att bryta upp sommarens romans med de sydafrikanska rosévinerna. Ett långsamt farväl, men det kommer en ny sommar. Höstens sejour inleds med att avnjuta vinet  Langhe Nebbiolo Fontanafredda. Liksom Zlatan efter hans fyllehångel med Barcelona väljer jag Italien för att komma till rätta igen.

Vinet avnjuts tillsammans med min älskling i kombination till ost och kex.  När flaskan öppnas sprids en kryddig doft i vilken körsbär och lavendel gör sig påmint. Vinet stoltserar med en kryddig smak med förförande toner av körsbär, korint och salvia. När vi tröttnat på ostarna och kexen  har vinet kvar sin attraktionskraft. Den skvätt vin som blir över avnjuter vi till mörk choklad med hög kakaohalt gärna med inslag av havssalt.  Resterande mängd vin dricker vi dagen efter till fläskfile och pasta. Detta vin har förmågan att förtrolla en höst.

Vin(gligt) is back on track