Vin(gligt)

Jag kände mig liksom lite som "cool Uncle Will - king of all kids" som Hugh Grant spelar i "Om en pojke" när jag träffade min barndomskamrat, hans fru och deras son på 2,5 år för en trevlig stund i ett regnigt och blåsigt, men ack så stämningsfullt Kalmar. Ja människorna här verkar så lyckliga nu, men det är inte det detta inlägg ska handla om.

Vi möttes upp på Kvarnholmen och gick med ens till en grekisk restaurang. Vi vuxna föll för grupptrycket och valde alla samma rätt. Det lilla busfröet fick en grekisk variant på svensk barnportion med köttbullar och prinskorvar. Där och då innanför restaurangens väggar och gemytliga grekiska touch betedde sig sonen som ett barn ska göra. Han lekte med gaffeln, visade upp en ovilja att äta upp, hade svårigheter att sitta still, visade efter ett tag upp ett duracel-lkanin-aktigt.beteeende genom att krypa varv efter varv runt bordet och sken slutligen upp som en sol när servitrisen bjuder på Dumlekolor. Jag tänkte en kort sekund att det inte hade ändrats nämnvärt att vara barn sedan jag själv sprang runt med små stapplande steg. Men ack så fel jag hade.

När vi lämnade restaurangen föll allt ljus på grabben som inför hösten behövde nya skor, då han slitit ut sina nuvarande under allt för intensivt användande av en sparkbil eller modernt Bobby car.

I skobutiken på Baronen möts vi av ett hav med skor i storlekarna 20-30. Trots utbudet var jag fast i min övertygelse att det skulle bli en enkel match att välja skor till ett så ungt barn, för hur stor var min egen medvetenhet kring vad som gällde i skoväg och vilka varumärken som var heta när jag var 2.5 år? Tiderna förändras och det är tydligt.

Vi plockar fram sko efter sko av okänt märke men varje gång visar ungen upp en ovilja som när den är som värst ger sitt uttryck i att grabben ligger på golvet och gråter. Far till barnet och tillika min vän tar fram en sko av märket Nike med tydlig swoosh som sig bör placerad på yttersidan av skon. Plötsligt händer något. Det blir tyst. Pojken stoppar tyst ner sina små "fossingar" i de de dyrare märkesskona. Inte ett ljud utbytes. Grabben springer plötsligt iväg snabbt som vinden till ungarna som sitter i lugn och ro och tittar på "Byggare Bob". När han står och skymmer hela de andra ungarnas blickfång lyfter han på foten som stoltserar med skon av märket Nike och utbrister i ett rungande "fina". Den förut så besvikna grabben skiner nu ikapp med solen". Föräldrarna köper sedan två par skor till ungen. Dels de skor han inte ens ville ta på sig i affären av okänt märke och dels de dyrare Niken. Frågan är om han någonsin vill använda skorna utan Swoosh. Helt uppenbart lever vi i en värld där trendset är diktatur och där medvetenheten kring vad vi konsumerar, vad som är hett och anses inne kryper ned i åldrarna, samtidigt som föräldrarna skapar sina varumärkesbeklädda ungar som inte ska vara sämre än någon annan.

Jag är inte förälder ännu så därför har jag inte stött på dessa problem tidigare. Tycker min vän löste situationen på ett bra sätt. Nästa gång för jag ta och leva ut rollen som "Cool Uncle Will till fullo,  innan det är för sent och ungen är hippare än oss alla, har fler vänner på Facebook och på det hela taget är mer RUMBERAD...

Nästa inlägg kommer handla om vin...