Vin(gligt)

Vaknade alldeles för tidigt. Tycks som om jag utan att vara medvetande om det själv ställt min inneboende väckarklocka på vardagstid, då jag har tåg att passa,  ett tåg som tar mig till jobbet strax efter sju. Rysligt pigg, men vädret får mig att slå på radion. Ett duntäcke av gråmelerade regnmoln omfamnar en sommarstad och jag somnar om till Ring så spelar vi. I samma veva som stereon briljerar fram Woman med John Lennon öppnar jag dörren till drömmarnas land igen för att vakna helt paj och dyngtrött tre timmar senare. De gråmelerade molnen har lättat på trycket och dumpat lite vattenpölar på gatan. Regnet fortsätter strila ned. I det här läget hade vilken individ som helst tagit sig till soffan drunknat under en filt och slagit död på två timmar framför en film. Men inte jag. Jag var nära att falla för frästelsen och återigen se filmen Benny and Joon i vilken en ung Johnny Depp spelar lite lagom efterbliven. Men ack nej istället för lugnet under filten i tvsoffan ätandes kanelbulle och drikandes kaffe väljer jag att dra på mig träningskläder och ge mig ut på en runda bort till stensö, runda ön, passera stortorget på vägen tillbaka och le mot människorna som vaknat när filmen är slut och tagit på sig shoppingkläder för en dag i stan. En runda på 1.1 mil.

Den första biten brottas jag med en gnagande tanke som håller mig i ett nackgrepp de tre första kilometrarna. Nämligen tankarna om att vända om och bete dig som folk, se på film gå till stan spendera resten av eftermiddagen på ett fik med en latte och en nybakad kanelbulle. Någonstans när Jack Penate och låten Run for your life ljuder ut i mitt headset tar jag övertaget över tankarna om lättja. Trots att molnen trollat bort öland för ögat i kalmar sund och regnet tar fart igen förlänger jag mina steg, Jag tänker positiva tankar för det e väl vackert väder ovanför molnen och om jag springer snabbare så kommer jag fortare hem.

Förutom ett gäng tyska turistande pensionärer är jag tämligen ensam runt campingen på stensö i spåret till det landmärke som än idag vittnar om att Gustav Vasa satt sin fot på ön. Ett gäng tyska turister är inte så bara det eftersom de uppenbarligen fått för sig att löpspåret är någonform av åttafiligt promenadstråk, Jag gör allt för att passera, hojtar och har mig men ingen gör en ansträngning att maka på sig. Jag får passera off road och mina fötter sjunker ned i leran. Trots leriga fötter och totalt plaskvåta kläder så visar tiden när jag passerat Stor torget, världens vackraste och stilrenaste men folktommaste torg, att jag sprungit två minuter snabbare än för bara två dagar sedan. Något att fira. Jag hittar en tjuga som ser ut blivit tryckt med vattenfärger och tar mig över torget för att värma mig på bästa fik, mysigt svettig och dan, men men. På stortorget möts jag av en flicka i rött med ett leende lika brett som den bredaste ocean, hon berättar att jag i tältet kan få både kaffe och kaka gratis. I´m in heaven . Jag skyndar mig hem i ett tempo som hade fått Usain Bolt att framstå som en snigel i sammanhanget. Jag flyger fram över vattenpölar för nu har jag bråttom att hinna med att bete mig som alla andra. bege mig ut på stadens torg ta en fika och strosa runt. Ja kanske besöka flickan i rött en gång till bara för att låtsas som om det regnar och snåla till mig en gratisfika till. Tänk att ett enda leende kan få en på ett galant humör och göra så att man kommer fortare hem.....