Vin(gligt)

Stensö klockan 19.00. Luften bor i mina steg. Normalt brukar jag springa aldeles för fort ibörjan för att dö ut mot slutet av rundan, ja runda udden på Stensö med knappt styrfart. Men det känns annorlunda nu. Gemensamt för alla träningspass då löprundan efter ett tag förvandlats till en plåga är att jag lyssnat på något glatt och upptempo, sådant som fått mig att tro att jag är löptränad like hell och jag spurtar iväg i ett tempo så nära Usain Bolt-tempo jag kan prestera. Dör ut efter några kilometer... en bariär att ta sig över. Idag provade jag att fylla mina lurar med vemod för att se om det löser problemet. Vemod i form av Thåström. Först ut är låten "Som tåg av längtan" lugn och hoppfull och får mig att vagas in i ett tempo som gör att jag inte bränner alla krafter från början. När Thåströms tolkning av Dan Anderssons Den Druckne Matrosens Sång fyller mina hörselkanaler och ekar ut till dem som ler mot mig på Stensö så är vi så långt klämkäcka sommarplågor man kan komma, dysterheten personifierad. Dysterheten får av någon outgrundlig anledning mig att småle och trycka på allt mer i steget. Testa ni också Thåström får dig att känna som en kenian i löpspåret. Luften bor i mina steg...