2008-09-08
19:12:14
Vin(gligt) på OS i Peking
Innan vi Vin(glar) in på den ädla drycken vin igen så är det dags att damma av en gammal slogan "SPOLA KRÖKEN" och skriva ett inlägg om idrott. Mikael Harmander som skriver denna blogg har nämligen varit på OS i Peking
Så har vardagen hunnit ifatt drömmen och av Peking och OS återstår ett öronsus och de minnen som etsat sig fast på näthinnan. Det har varit en resa som sprängt alla förväntningar och som vänt upp och ned på de fördomar om Kina man hört innan. I Peking råder trots sin storlek en himmelsk frid, ingen som springer förbi en i tunnelbanan och ingen som rusade förbi i rulltrappan. Sedan var det svårt att tänka sig att Peking är en smutsig stad, tror inte jag såg ett skräp på fyra dagar. Visst hade de putsat fasaden till OS men med tanke på alla byggprojekt som stod stilla under OS så kommer staden bli än mer imponerande. Något jag också märkte var att man som lång blond skandinav blev ett exotiskt inslag, vilket gjorde att folk ville synas på kort med mig. Vilket kändes märkligt. Innan jag beskriver hur det var att sitta live inne i "Fågelboet" så måste jag erkänna att Peking har gjort intryck och är en stad jag gärna återkommer till. I den här staden tycktes alla ha all tid i världen, som killen i tebutiken som bjöd på en timmes spontan teprovning. Nu lämnar Peking över OS till London och faktum är att de har sina likheter, för i både Peking och London bär alla på ett paraply, dock använder man paraplyet lika mycket i Peking vid solsken, som vid regn. Så för att smälta in använde jag paraplyet ibland när solen sken som starkast och termometern visade på 42 grader. Känslan från OS-Tittandet. Bara att kliva upp från sista tunnelbanestationen och in på Arenaområdet vid stadion som i folkmun kallas "Fågelboet" var som att kliva in i en dröm, kändes nästan overkligt. Väl på plats inne i stadion framkallades känslor inom en som aldrig når fram till en i tv-soffan. När Kallur föll kändes det nästan som man föll själv. Och att se Isebajeva efter sitt världsrekord i stavhopp gav en rysningar. Största minnet är dock när vi sitter på sextonde raden nedifrån cirka 20 meter ifrån starten på 200 meter. Att höra 91 000 skrika fram Usain Bolt till Världsrekord är något jag aldrig kommer glömma. Som sagt det återstår ett öronsus. Det enda negativa från resan är väl kommunikationen mellan Kalmar och Stockholm. Tåget upp blev försenat och sedan fick jag på resan hem vänta 4 timmar på arlanda medan alla andra resenärer för länge sedan rest hem. Väl här kostade taxin från flygplatsen något över 100 kronor, vilket kan jämföras med en längre taxiresa i Peking som kostade lite över 20 kronor.
Nu har vi "Spolat kröken"
Så har vardagen hunnit ifatt drömmen och av Peking och OS återstår ett öronsus och de minnen som etsat sig fast på näthinnan. Det har varit en resa som sprängt alla förväntningar och som vänt upp och ned på de fördomar om Kina man hört innan. I Peking råder trots sin storlek en himmelsk frid, ingen som springer förbi en i tunnelbanan och ingen som rusade förbi i rulltrappan. Sedan var det svårt att tänka sig att Peking är en smutsig stad, tror inte jag såg ett skräp på fyra dagar. Visst hade de putsat fasaden till OS men med tanke på alla byggprojekt som stod stilla under OS så kommer staden bli än mer imponerande. Något jag också märkte var att man som lång blond skandinav blev ett exotiskt inslag, vilket gjorde att folk ville synas på kort med mig. Vilket kändes märkligt. Innan jag beskriver hur det var att sitta live inne i "Fågelboet" så måste jag erkänna att Peking har gjort intryck och är en stad jag gärna återkommer till. I den här staden tycktes alla ha all tid i världen, som killen i tebutiken som bjöd på en timmes spontan teprovning. Nu lämnar Peking över OS till London och faktum är att de har sina likheter, för i både Peking och London bär alla på ett paraply, dock använder man paraplyet lika mycket i Peking vid solsken, som vid regn. Så för att smälta in använde jag paraplyet ibland när solen sken som starkast och termometern visade på 42 grader. Känslan från OS-Tittandet. Bara att kliva upp från sista tunnelbanestationen och in på Arenaområdet vid stadion som i folkmun kallas "Fågelboet" var som att kliva in i en dröm, kändes nästan overkligt. Väl på plats inne i stadion framkallades känslor inom en som aldrig når fram till en i tv-soffan. När Kallur föll kändes det nästan som man föll själv. Och att se Isebajeva efter sitt världsrekord i stavhopp gav en rysningar. Största minnet är dock när vi sitter på sextonde raden nedifrån cirka 20 meter ifrån starten på 200 meter. Att höra 91 000 skrika fram Usain Bolt till Världsrekord är något jag aldrig kommer glömma. Som sagt det återstår ett öronsus. Det enda negativa från resan är väl kommunikationen mellan Kalmar och Stockholm. Tåget upp blev försenat och sedan fick jag på resan hem vänta 4 timmar på arlanda medan alla andra resenärer för länge sedan rest hem. Väl här kostade taxin från flygplatsen något över 100 kronor, vilket kan jämföras med en längre taxiresa i Peking som kostade lite över 20 kronor.
Nu har vi "Spolat kröken"
Kommentera inlägget här:
